Stora Ekeby hyser en kriminell medlem . . . .

nej det är inte så farligt som det låter, men jag har gjort mig skyldig till en kriminell handling! Här kommer en liten sommarkrönika om ett liv med djur – och på slutet av denna berättelse kommer ni kanske att förstå anledningen till mitt kriminella handlande…

Jag växte upp mitt i miljonprogrammets glansdagar. Min fristad var sommarstugan en mil från stan. Det var rena bonnvischan. Det fanns mygg, myror, kor i hagarna och en annan arbetshäst fanns faktiskt fortfarande kvar. Mina första djurminnen är alla de maskar som grävdes upp för närmare inspektion. Jag minns att jag blev mycket bestört över att de senare bara försvann. För detta fick min lillebror skulden, bara av den anledningen att han är lillebror, vad annars! Djur i hemmet fanns inte på skalan ännu. Min mor vägrade hårdnackat något som helst djur i hemmet och det fanns tusen anledningar. Min morfar och mormor hade alla lantgårdens djur i innan de flyttade från vårt östra grannland till Sverige. Hästar fanns i familjen men ingen hade någonsin kommit på tanken att de kunde ridas på. Min morfar hade en tysk arbetshäst (eller möjligen en häst köpt av en tysk) som helt enkelt slutade jobba på fälten kl 4. Hästen hade en slags inre klocka som sa att nu är det minsann slut på dagen nu går jag hem, och det gjorde den. Jag minns morfars alla hundar. Först den lilla finska spetsen Bella god som lamm när vuxen var i närheten men satans avkomma så fort man var ensam utan någon vuxen, den godmodiga boxern Jesper som älskade åka motorbåt då satt han längst fram i fören som en galjonsfigur och läpparna fladdrade skummande i farten, den ursnälla men lite avvaktande schäfern Evack och morfars lilla prinsessa schabradoren Lady som blev besudlad av en stilig polisschäfer och nedkom med 11 stycken präktiga korsningar.

Nåväl, mina egna djur då. Efter mycket tjat inhämtades det lilla marsvinet ”Marsa” till hemmet. Första veckan höll hon mig vaken genom att vässa tänderna mot burgallret och skrika efter slanggurka. Min mor kan ännu i denna dag inte känna lukten av gurka utan att associera detta med marsvin (vi talar 60-tal här). Tyvärr blev ju lillebror allergisk, det är ju precis vad man kan förvänta sig av en lillebror, eller hur. Det lilla kreaturet fick flytta till en grannflicka och det lilla djurets vidare öden är okända. Stor sorg i flickrummet. Men nu händer något konstigt. Mamma ger med sig och går med att vi får en katt till familjen. Den hämtas i en korg från en bakgård i Oxelösund en sommarkväll. Hon blev namnad till Maja och fann sig snart nog tillrätta på balkongräcket 5 våningar upp. Där satt hon inte bara i solens glans utan gjorde stor lycka som fågeljägare. När hon hade jagat in 5 svalor och en duva in över stilmöblerna fick mamma nog. Maja fick ett nytt liv hos ett pensionärspar på landet i Katrineholm. Jaha, djurlös igen. Tillbaka till maskar och insekter? Nej, jag styrde minicykeln mot ridskolan i Vilsta, Åhh vilken värld. Jag blev fast. Fick börja på kvartsridning på lördagar. Man kramade sin 2-krona svettig för att senare (hur sjutton gick det till egentligen) kravla sig upp på en stor häst i manskapssadel med gula rejäla filtvojlockar. Det ni barn, det är något helt annat än de sadlar som finns idag…

En dag när morfar var ute och gick med Lady kom han i samspråk med en något överförfriskad granne som ville slå ihjäl sin hund med brännvinsflaska. Morfar tyckte synd om det lilla djuret och erbjud sig köpa hunden för 50 spänn. Grannen fick alltså behålla brännvinsflaskan och fick dessutom en 50-lapp. Den lilla drever-tax korsningen fick flytta hem till mig. Loffe var illa skött och fasligt rädd för allt. Kunde bara äta en bit i taget under sängen men blev sedan världens snällaste och lugnaste djur man kan tänka sig med ett undantag. Hans hatobjekt var fåglar och i synnerhet svarta sådana, typ kaja, kråka och korp. På landet hade alla dessa varianter av fågel sina bon och en dag flera år senare fick han väl ”tokspel” och jagade en svart fågel över Katrineholmsvägen och ändade sitt liv i fronten på en Fiat 127. Vittnen påstår att först kom fågeln och sedan small det till. Fågeln överlevde. En lite speciell egenskap Loffe hade var att han kunde dyka och hämta musslor på sjöbotten, det är svårt att glömma en sådan hund.

En ny hund direkt skulle jag ha och efter lite efterforskning hämtas den fiiina jaktchampionatsavkomman strävhåriga taxen Felix. Han somnade i en sockerlåda på vägen hem till Eskilstuna från Nyköping. I alla år sedan somnade han så fort han klev in en bil eller buss. Om någon lämnade en bildörr öppen hoppade han in och la sig på passagerarsidans golv och snarkade högljutt. Oavsett vems bil det var. Felix var av annan ull än den andra. Jag blev faktiskt ombedd att inte komma tillbaka till hunddressyrklubben – det ansågs omöjligt att lära den hunden något. Men han blev mot alla odds en riktigt bra familjehund. (Förutom då han åt upp min säng när jag var på skidresa). Han blev 13 år innan han fick somna in i sviterna av en njursjukdom.

Åren går och djurintresset består. I mina barn- och ungdomsår har jag också ett förflutet i Svenska Blå Stjärnan. Jag tror att jag har gått alla djurkurser som finns. På helgerna fick vi åka långt utanför stan och mjölka kor och sköta grisar, som praktik i kursen då kan man tänka, men väldigt praktiskt för den som hade kursen, eftersom det var hennes kor…

Familj bildas. Hästintresset är fastställt sedan länge. Men drömmen om en egen häst har jag fått släppa även om mormor tyckte att ”klart ungen skall ha en häst vad kostar en”.

Med giftermål följde en fågel. En nymfparakit. Jag måste erkänna att ha fågel i bur har jag alltid tyckt vara lite ”corny”. Vad har man dem till? Hur som helst Frasse och Felix kom hyfsat bra överens. Nu finns det sedan ett tag en ännu mindre lillebror och vad kan man vänta sig, naturligtvis en allergisk lillebror igen. Mamma vann äntligen kampen mot katthåren. Nu kommer karaktären Ebbekatt in i familjen. En ”Gustav-typ”, helt kolugn, grannars och småflickors favorit, huggormsdödaren. Han hunsar min tax till den milda grad att taxen blir helt stel så fort katten närmar sig. Han la sig också i bakhåll och gjorde nacksving på taxen så fort han fick en chans. Ebbe hade en kullbrorsa som jag fick ärva efter min mosters bortgång. Ebbe som aldrig haft kattlåda och var den ultimata utekatten fattade direkt när Oskar kom, som var innekatt med kattlåda, vad man använder lådan till. Trots att han aldrig sett en kattlåda i hela sitt liv. Han tog kommandot över lådan direkt och tyckte det hur smart som helst att inte behöva gå ut…Oskar fick tyvärr somna in efter njurinsuffiens och Ebbe blev 16 år innan han dog i sviterna av en tandlossning.

Är det rörigt nu? Snacka om det var rörigt hemma. Tax, två katter och en nymfparakit, Vi hade solrosfrön, katthår och hundspår precis överallt. Det var lite jobbigt på BVC när sköterskan plockade bort långa fina kattstrån från lillkillens blöja vid sköterskeinspektion. Men man får garva till allt bara. Födelsedagar följer och med dem guldfiskar i rund skål som får bo ute på sommaren i barnens gamla badbalja. Tillskott i form av undulater gör entré.

Alla dessa djur kräver ju omvårdnad och skötsel. Det kan man ju aldrig prioritera bort hur fattig man känner sig. Djurens bästa kommer i första hand och min man har också förstått att om jag fick välja mellan honom och djuren så stod han sig slätt. Så han fortsätter med sin allergimedicin mot pälsdjur med en blå tablett varje morgon…

Till slut kom den dagen då jag var helt djurfri. Det var konstigt. Jag som hade haft djur i mer än hälften av mitt liv. Men nu fick det vara nog med veterinärvårdsräkningar och passande. Nu skulle jag minsann inte ha några mera djur. Nu skulle jag bara ha mig själv att tänka på. När vi hade varit djurfria i ett halvår började min man surfa runt på katthemssidor (man kan ju bara titta!) och utan närmare eftertanke hämtades okastrerade Ingrid från katthemmet. Ingrid var god som guld i 14 dagar sedan åkte min man på rehab till Teneriffa och jag lämnades med en katt som skrek dag och natt. Efter en vecka utan sömn fick jag nog och kastade ut katten mitt i vintern. Hon var spårlöst borta i 6 timmar. Då fick jag lite ”Ågren”. Hur skulle jag förklara detta för min man, det var ju hans katt. Men efter 6 timmar satt hon på trappan och ville in. Nöjd och gravid dessutom. Det blev senare åtgärdat. Sedan dess har den katten sprungit så fort hon sett mig tills hon för ett år sedan fick vingelsjuka och ändrade sig totalt i humör. Jag upptäckte plötsligt att hon började stryka sig mot mig och var alldeles otroligt kärvänlig. Jag sa till min man att katten är sjuk åk till veterinären. Veterinären gav katten 2 månader att leva, överlever hon kommer hon bli personlighetsförändrad annars dör och knall och fall! Hon har överlevt och hon älskar mig. En katt gör ju ingen sommar så för tre år sedan hämtades Elsa från Katrineholm från ett par som hade utekatt 3 våningar upp i ett hyreshus…Elsa är en ”kattdam” som bara tyr sig till människor som anses tillräckligt värdiga…Elsa och Ingrid accepterar varandra hyfsat och eftersom vi har två våningar så behöver de inte umgås mer än nödvändigt.

På försommaren larmades jag av dottern att hon hade hittat en kaninunge på lasarettsområdet mitt på dagen.Vid närmare besiktning kan arten bestämmas till ”vanlig hare”. ”Men heeerreguuud unge du vet väl att man inte plockar upp vilda djur”. ”Men kråkorna tänker äta upp den”. Vi måste lägga tillbaka den där du hittade den så kommer harmamman och tar hand om honom sedan.

Sagt och gjort. Det lilla pyret lades tillbaka i gräset och skrek så hjärtskärande och försökte krypa upp på mina fötter så man måste vara gjord av sten för att klara av att gå därifrån. Det var bara att ”hala upp” mobilen och ringa efter man och kattbur. Pronto!. Nu har vi alltså ett ”uteliggardjur” i kattbur på balkongen. Han måste vara ute bestämmer jag han är ju i alla fall vild. Och dessutom lämpligt jaktbyte eller ”functional food” till katterna. Nu blir det jakt på Internet, hur sköter man en hare. Han blir döpt till Harald, så klart. Jag tycker att bara ”haren” räcker. Han boar i min gamla fårskinnstoffel och är för otroligt söt. Min man tar nu detta på största allvar och blir fostermamma. Han skall matas varannan timme med mjölkersättningsmedel samma som till små hunddjur som mist sin mamma. Tyvärr var jag nära att ta livet av haren första veckan i hans utebur. Sådana små utedjur måste bo inomhus i värme om de inte har kullsyskon som värmer. Där fick jag för alla mina gamla Blå Stjärnankurser men harkursen måste jag ha missat helt.

Haren växer och kattburen blir för liten och han måste äta gräs. Jag har sådan tur att jag får låna Cias stora kaninbur och den blir helt perfekt. Den fodras ordentligt med torr halm och min man går varje morgon en runda och plockar färska klöverblom och annat gräs. Blåbär på kvist är en höjdare. Han matas fortfarande med välling i pipett och kommer direkt när man kallar på honom.

Vi inser ju att vi inte kan ha en hare hemma. Det finns dock massor av historier på nätet där människor haft harar som husdjur på samma sätt som kaniner. Och de blir lika tillgivna. Han springer fritt hemma till katternas stora frustration. Men de låter honom vara. Elsa sover med ett öga öppet i flera veckor. Ingrid skulle nog gärna vilja ”klämma till” lite för att se vad som händer.

En regnig dag i juli försvann dock haren (efter att ha gjort två rymningsförsök men alltid kommit tillbaka direkt). Jag var ute klockan 3 på natten och ropade på haren men han syntes inte till alls. Dagen efter på eftermiddagen såg jag han i buskarna vid carporten och förmodligen har han hållit sig på tomten hela tiden. På kvällskvisten säger jag till katten Ingrid – gå och leta rätt på haren istället för att svansa runt här! Fem minuter senare har skatorna fått spel och Ingrid kommer gående med haren skrikandes i munnen. På kommando släpper hon haren som jag direkt plockar upp och konstaterar att han är alldeles oskadd, inte ett hårstrå är krökt på honom, inget blod, inga hål, det syns ingenting. Men hans ögon slocknar när jag lindar in honom i morgonrocken och jag tror att han helt enkelt dog av skräck. Jaha, så går det alltså när man försöker hjälpa naturen. Haren har fått ståndsmässig begravning ihop med guldfiskarna, fåglarna och en katt och det var nästintill landssorg utlyst av min man. Men jag kommer säkert göra om det igen. Har sett en mager räv som kan bli ett projekt. Dock tänker inte min man gå upp och mata den med nappflaska varannan timme i ett par veckor. Har han sagt.

Nu skall ni ha klart för er att detta jag har gjort faktiskt egentligen är olagligt. Man får inte plocka med sig hem vilda djur. Man skall kontakta Polisen eller någon slags organisation som har tillstånd att hantera vilda djur. Det lär också finnas ett slags djurhem i Mariefred som har detta tillstånd som min man aldrig vågade ringa till för han trodde att de skulle komma och tvångsomhänderta haren. Dock har vi fått ovärderlig hjälp från en djurskötare på Parken Zoo.

Så här kan ett vanligt djurliv vara. Och jag är bara en vanlig människa med stort djurintresse. Tvestjärtar förpassas vänligt men bestämt till trädgården, sniglar lyfts upp före gräsklippning, fåglarna har fotbad men fästingarna klämmer jag till direkt.

Hälsningar från en Sterkare

Tillbaka